Det är ett ganska lätt jobb som mest går ut på att ropa ut random-fraser lite då och då (Välkommen, det här är choklad från franska Bossier, hur skulle det vara med lite fransk choklad och skulle kunden vilja provsmaka en bit kanske?). Sen berättar man lite om Bossier och pekar ut att de här chokladbitarna med hjärtan på är limited edition för årets Valentine, japaner är väldigt svaga för allt som är limited edition. Om en kund köper något så tackar man och bugar hundra tusen gånger, tar med pengarna bort till en kassa där det står en kassörska som gör jobbet åt mig så jag behöver i princip inte använda hjärnan så mycket. Men det är ganska roligt, lite tråkigt när det är ont om kunder bara. Men de andra försäljarna runtomkring är väldigt snälla så brukar småprata med dem när det är lugnt.

Eftersom jobba är det jag gör just nu tänkte jag visa lite bilder som jag kraffsat ihop på google, inte så mycket men man får en hum om hur det ser ut i alla fall.

Det här är själva cafét som jag jobbade i några dagar i slutet av januari. Efter den 14:e februari kommer jag nog fortsätta jobba här, iaf ett tag. Stället är lite extra lyxigt, en kaffe kostar tex. ca 70 kr. Men servicen är bra och de som kommer till detta varuhuset har i allmänhet en del pengar. 


Bossier har mycket goda efterrätter och det här är storsäljaren, Beriseeru. Jag har fått äta en hel och den var verkligen jättegod!


Så här ser det ut om man beställer te, man får alltså en hel liten kanna till bordet. Teet som serveras är västerländskt och timglaset är till för att man ska veta hur länge man ska låta det dra innan man kan dricka det.

Det här är lite av chokladen jag säljer. Bossiers choklad är väldigt god och idag fick jag provsmaka den mörka chokladen med ett rosa hjärta på. Det är hallon i den och den var supergod! Vill köpa till mig själv men den billigaste innehåller tre bitar och den kostar 80 kr. 

Det här är den dyraste produkten vi har och den kostar ca 700 kr. Jag har inte sålt en enda hittills. Den innehåller choklad i form av blomblad och varje färg har olika smak men dessutom luktar dem väldigt mycket. T.ex. den rosa luktar som rosor och när man har ätit den så hänger liksom lukten kvar i munnen (jag har provat). Jag tyckte det var gott men den är inte så populär hos japanerna, fast en del kunder kommer till oss bara för att köpa den här chokladen.

En av de roligaste sakerna med att jobba i ett varuhus som har 13 våningar är alla människorna man ser varje dag. Det är lätt att se vad just den personen gör. De som har hand om matförsäljning har oftast en skjorta, förkläde och en hetta eller någon slags mössa. De som säljer kläder är alltid väldigt propra och de som jobbar i informationen och kundservice har på sig en ganska udda outfit som verkar vara speciell för Japan. De som jobbar i sportbutik går omkring i cykelbyxor, träningsjacka och matchande magväska. Alldeles i närheten av mitt skåp har kimono-tjejjerna sina skåp och de får verkligen kämpa med att få på sig sin kimono varje dag. En "vanlig" japan kan ofta inte ens ta på sig en kimono på egen hand.

Det jobbigaste med att jobba i ett varuhus som har 13 våningar är de långsamma personal-hissarna. All personal går in på källarplanen, omklädningsrummet är på 11:e våningen, cafét är på våning 3 och personalmatsalen är på våning 13. Trots att det finns 3 hissar så får man vänta väldigt länge och jag brukar ta trapporna från våning 11 till 3 minst en gång om dagen.

De andra tjejjerna på cafét är jättesnälla och de flesta är i min ålder. Finns några äldre som har barn och så också och de är också supersnälla. Chefen är en rolig man i 50-årsåldern (fast jag trodde han var typ 30, japaner ser alltid så unga ut). Det finns en man till och han är kökschef. Igår och idag gav han mig hemmagjord glass som precis var färdig när jag kom till jobbet på morgonen!

Nu ska jag softa lite innan läggdags! Hoppas detta blev lite kul läsning i alla fall!

These are some pictures from the café in Daimaru Tokyo that I'm working in and also some pictures of the chocolate I'm selling. For the moment I have nothing else to write about, sorry!